Saabiina

"Hur ont gör de att föda.. skala 1-10?"
Alltså.. det är som så svårt att förklara eftersom alla har så olika hög smärtgräns, och det är en så speciell smärta dessutom. Men jag tycker inte alls att det gjorde så jätetont, mest värkarna som känns. Men mot de tog jag Epidural, och då kände jag inte av dom över huvud taget så kan inte säga att jag tycker att det gjorde speciellt ont!

"har du haft socialen på dig?"
Jo, jag har ju det... har det fortfarande också.. De trodde nämligen inte att jag skulle klara av att ha ett barn - de ansåg att jag var alldelens för psykisk instabil vilket jag inte kan påstå på någon plan som helst att jag var/är! De ville bara skylla på någonting för att ha något jag skulle må dåligt över så att jag inte skulle ha kvar Leon. Sedan sa de massor av gånger att "det är okej sen Sabina om du vill lämna bort bebisen", lika förbannad blev jag varje gång också! Jag menar, hade jag inte vetat konsekvenserna hade jag inte haft oskyddat sex lixom.

"är du och barnets pappa tillsammans?"
Nej, vi är inte tillsammans. Men vi är mycket stöttande för varandra, både som föräldrar till Leon och som mycket bra vänner.

"Hur många läsare har du?"
Ja, hur många läsare har jag riktigt?! Ska jag vara ärlig så orkar jag inte kolla det varje dag eftersom det för mig är helt ovesentligt, vill folk läsa min blogg så var så goda, vill de inte så skit ire. Mer med det är det inte. Men kan iallafall säga att jag märkt att antalet ökat på sista tid.

"Är det viktigt för dig att ha så många läsare som möjligt?"
Nej, det kan jag inte påstå att det är. Jag menar, jag skriver i första hand för mig själv för att sedan ha något att blicka tillbaka mot på äldre dar. Sedan om folk vill läsa och så, så är det givetvis ett ytterligare plus!

"Vad skulle Leon ha hetat om han blivit en tjej?"
Jag ville ha lite annorlunda namn så det stod mellan dessa; Adina, Adora, Saphira [Safira], Tyvalie, Nivina eller Tuva.

"Hur upplevde du förlossningen? Var det jättehemskt eller?"
Jag tyckte att det var helt sjukt underbart, faktiskt! Svårt att tänka sig folk som tycker så, men jag tyckte/tycker verkligen det. Så underbart allting, hela händelseförloppet lixom, bara nice allting! Till er som är oroliga över hur ont det gör att föda, kan jag säga att värkarna gör tusen gånger ondare än då ungen ska ut. Man kan tro att det är tvärtom men så är det verkligen inte. Jag hade turen med mig att Epiduralen fungerade, den biter faktiskt inte på alla. Skönt tyckte jag eftersom man efter den inte kände av värkarna alls, man såg bara på CTG;t att jag hade en värk men inte kände jag av den inte. Alla säger att lustgasen blir deras bästa vän, men inte för min del. Den hjälpte inte alls, blev inte ens yr utav den, så det sket sig totalt. Hursomhaver, så kan jag inte alls påstå att det var hemskt alls, bara underbart allting!

"Gick du upp mycket under graviditeten och hur mycket isf?"
Jo, jag gick upp rätt mycket faktiskt, närmare en 15kg. Vägde 55 i början av graviditeten och vägde som mest kring 69-70.

"Hur tänkte du om småsmå barn innan du fick lilla gullungen du har nu?"
Ja.. jag kan ju inte påstå att jag var världens största fan av småbarn precis medtanke på att varenda unge jag var i närheten av började gråta och valde istället att vara med Denice, min lillasyster.
Så, var väl inte så jätte nöjd i närheten av dom men det ändrades rätt fort.

"Hur tyckte du att det var att vara så ung och gravid, och sedan visa sig på stan?"
Det var faktiskt inte alls ett problem! Att gå på stan var inte alls speciellt jobbigt, bortsett ifrån att man fick cpont i fötterna mot slutet av graviditeten, men annars vare lugge!

"Hur träffades du och Leons pappa?"
Ja, ska jag vara ärlig så har jag inte sådär jättekoll på det faktiskt.
Men vi träffades nog första gången hemma hos Emil, min dåvarande pojkvän som även var Connys polare. Inte så att vi pratade speicellt mycket just då, men det blev mer och mer över apberget och sedan träffades vi ett par gånger ochsådär.

"Hur skulle du göra om du blev med barn igen om några få år?"
Jag skulle absolut behålla barnet - utan tvekan! Det är lixom inget snack om saken. En abort är alldelens för sjukt för mig, så det skulle absolut inte vara något altenativ. Sedan skulle jag givetvis bli jätteglad å Leons vägnar medtanke på att det skulle resultera i ett småsyskon till honom!

"Kommer det mycket "gojjs" och blod när amn föder.. lixom blir det ofräscht och äkligt?"
Hmm.. jaa, vad ska man säga? Klart det kommer blod - en jävla massa också! Men jag kan inte påstå att jag led speciellt mycket utav det! Man fokuserar mesten bara på bebis direkt så man hinner lixom inte tänka om det är äckligt eller inte  Det är ju rätt stora mängder som kommer efter förlossningen också men... försöker man duscha rätt ofta så känner man sig genom det fräschare. Iochmed att man blöder rätt länge efter förlossningen och så, så känner man sig ofräsch bara genom det. Men man har så pass mycket att göra med det nykomna livet så man tänker inte på om det är äckligt eller inte.

"... lixom är de verkligen så hårt arbete med ett barn?"
Jag kan inte påstå att jag tycker att det var/är speciellt jobbigt! Fast då har jag dock en otroligt underbart snäll unge också, som i stort sett aldrig gråter! Hans gråt går ut på att gnälla lite bara, så han är väldigt snäll!
Om det är ett hårt arbete med barn eller inte är egentligen rätt svårt att svara på eftersom alla de små liven har olika personligheter. Hur mycket kommer du få sova osv, är frågor som passar in i om det är ett hårt jobb eller inte.
Jag menar, får du ett snällt barn, som Leon, så blir det rätt lätt. Sover bebisen mycket på natten blir det även där rätt lätt.
Men å andra sidan, får du en liten kolikbebis och därigenom inte får sova speciellt mycket är det klart att det blir ett otroligt hårt och tufft arbete! Just därför är det så svårt att svara på om det är jobbigt eller inte eftersom allting spelar på hur bebisen är som person.

"Hur gjorde du med skolan?"
Jag hann aldrig börja skolan efter jul så jag missade ju en hel del men det ska bli ordnat så fort som möjligt.

"hur känns det att vara mamma nu? när du varit det ett tag och så tänkte jag."
Jag älskar varenda sekund av livet som mamma! Det är så sjukt underbart att det inte går att beskriva med ord alltså. Den kärlek man känner bubblar upp inom en varje gång man tittar på sitt barn, i mitt fall Leon, gör att man blir alldelens varm inombords. Jag är så lycklig just nu att det är helt sjukt, sedan på någon plan har det fortfarande inte riktigt smällt in att man blivit mamma, det känns lixom lika otroligt varje gång man tänker på det.

"Jag undrar hur Leons pappa ereagerade när du fick reda på att du var gravid?"
Det första han sa var att det inte fanns något annat alternativ än en abort. Tyvärr var det ju så att jag inte gick med på det eftersom abort i mina ögon, är mord! Även fast fostret inte hunnit bli till en bebis, så är det faktiskt något levande, det är ett litet liv.
Hursomhelst, jag gjorde lixom jävligt klart för honom att jag inte tänkte göra abort osv. sedan pratade vi inte mer om det eftersom det inte var hundra att jag var gravid då. Sedan gick tiden och vi pratade inte speciellt mycket med varandra. Sedan kom nyår och jag kände att jag var tvungen att berätta för honom hur det låg till, och ja.. Sedan dess var han mycket stöttande genom min graviditet och sådär - jättebra om jag får säga det själv!

"Har du några krav på honom idag?"
Självklart har jag det! Jag menar, det är väl helklart att han ska komma hit och hälsa på så ofta han kan för att han och Leon ska få en så bra relation till varandra som möjligt. Det kan faktiskt bli riktigt svårt att få en bra kontakt senare om han inte byggt upp den redan nu från starten. Så självklart har jag kvar på honom!!

"Kan inte han "gästblogga" hos dig någon gång?"
Jag pratade med honom om det för någon dag sedan, och igår kom han hit för att umgås med mig och Leon, sovde kvar och sådär. Så idag har jag sagt till honom att han ska få skriva ett blogginlägg, så senare idag då jag svarat klart på alla era frågor kommer han att skriva ett inlägg.

"Hur gör du med skolan?"
En liknande fråga har jag alldeles nyligen svarat på, så skrolla uppåt och läs den.

"Har Leon några kompisar?"
Kompisar och kompisar... han brukar ju "umgås" eller vad man ska säga, med hans fyrmening Elsa som är 8månader. Annars brukar han mest bara skratta och vara allmänt glad med de andra bebisarna på BVC.

"Har du tid att gå i skolan?"
Nog har jag tid med det alltid, men nu är det som så att jag tycker att Leon fortfarande är liten och just därför vill jag inte att han ska vara hemma utan mig alltförlänge, jagmenar, jag ammar även fortfarande och blir han hungrig då jag är på skolan blir det ju lite kallabalik.

"Hur ser du på framtiden?"
Jag ser väldigt ljust på framtiden faktiskt, snart börjar jag med skolan igen och inom ett par åt har jag gått ut gymnasiet och kan påbörja min vidareutbildning på Universitet med förhoppningsvis inriktigt emot Advokat eller Ungdom/barn psykolog.

"Är det väldigt många som är negativa?"
Jag kan inte påstå att jag stött på särskilt många negativa irl. Men det är ju tyvärr ett par stycken som inte kan stå för vad de tycker ansikte mot ansikte, utan måste kritisera framför dataskärmen. Men annars kan jag inte påstå att det varit så många negativa kommentarer kring mig, faktiskt.

"Hur gör du för att skita i dom elaka och onödiga kommentarerna?"
Jag har somsagt inte fått speciellt mycket elaka kommentarer men det enda man egentligen kan göra som är bäst, är bara att skita fullständigt i dem. Det må låta svårt och så, men faktiskt inte! Jag menar, det är de som skrivit kommentarerna som borde må dåligt och skämmas, inte du!

"...tror du samhället håller på att bli mer "tillåtande" eller liksom tycker mer och mer att det är okej att vara ung mamma?"
Jag tror faktiskt att det är så som du säger, att vårat samhälle börjar smått att acceptera unga föräldrar! Förut blev alla helt till sig av negativitet när man fick höra om någon/några unga som fått barn, men nu är det inte alls lika mycket av det.

"Jag undrar vad du har fått avstå efter du fick Leon, varför fick han namnet Leon?"
Ja, man får ju lixom avstå en hel del faktiskt! Inget mer röjande ute på byn/stan, inget mera drickande, inge mera tränande på ett tag men framförallt inget mer slams och oförskämdheter.
Nu är det en hel hög med ansvar som ligger på en axlar, ansvar över ett litet och oskyldigt barn. Helt sjukt underbart faktiskt!

Varför fick han namnet Leon egentligen... Mest var det väl för att jag ville ha något annorlunda namn, varken Caspian eller Maximilian gick hem hos Conny, så det fick bli Leon. Först ville Leons pappa, Conny, att han skulle heta Leo men eftersom jag inte tycker det är så jättefint så satte vi dit ett N i slutet. Sedan hade min storasyster, Bea, även kommit med det förslaget. Men vid den tiden tyckte jag inte riktigt att det var sådär jättesnyggt men ju mer jag tänkte på det kändes det alldelens rätt!

"Vad sa dina föräldrar?"
Känns som om jag fått denna fråga ett par gånger nu, så jag orkar faktiskt inte svara på den än en gång. Så gå in på kategorin "Frågor&Svar" och läs igenom svaret jag skrivit där.

"Hur var det att genomgå en förlossning?"
Som jag sagt tidigare så var det helt underbart! Jag hade nog ställt in mig på hur jävla ont det skulle göra och att jag inte alls skulle klara av att behålla lugnet då värkarna komme osv. Men det klarade jag galant! Det gjorde inte speciellt ont och jag klarade att hålla mig lugn under hela förlossningen. Sa inte ett knyst då det var dags att krysta utan jag var så lugn som man bara kan bli. Jagmenar, inte tusan hjälper det att skrika och ha sig, man får bara mindre kraft och man blir fortare trött. Så det bästa för mig var att behålla lugnet inom mig och se så bra det gick - fick ju världens vackraste bebis!

"Pluggar du, eller är du mammaledig. Och om du är, när/hur/var ska du ta upp pluggandet igen?"
Jag är just nu mammaledig, men förmodligen inte så länge till. Jag hade nämligen tänkt försöka läsa upp mina betyg nu till hösten för att så snabbt som möjligt hoppa på en gymnasielinje och bli klar med skolan så snabbt som det bara är möjligt. Ska givetvis inte fara ner och sitta på skolan hela dagarna då och låta Leon vara hos någon annan, utan jag ska isåfall plugga hemifrån på distans, göra så mycket jag orkar osv. Men givetvis kommer de olika sakerna att ha en viss deadline såattsäga, då allting ska vara inlämnat.

"Har du hoppat av skolan för att sedan fortsätta eller ska du jobba efter ledigheten?"
Jag har inte tänkt börja jobba direkt efter ledigheten. Jag ska börja jobba med skolan redan nu i höst, hemifrån på distans. Plugga upp betygen litegrann och sådär för att sedan hoppa på gymnasiet - ungefär vad jag skrev i föregående fråga.

"Har du hela vårdnaden om Leon, och betalar Leons pappa för honom?"
Jo, jag har hela vårdnaden om honom! Var tänkt att jag och Conny skulle ha delad vårdnad först men eftersom vi inte är tsm kändes det lite komplicerat eftersom allting blir så himla knasigt då - medtankepå att alla papper Leon kommer få då, i skolan, dagis läkare m.m kommer måsta skrivas under av båda föräldrarna och vi bor ju inte tsm så då blir det rätt svårt att ordna och sådär. Så framöver har jag vårdnaden om honom, men givetvis har jag en skylldighet som mamma att berätta för Conny hur det går med Leon, vilka framsteg han gör osv.
Han ska betala underhållsstöd fram tills att Leon är 18 år gammal.

"hur mycket pengar får du varje månad och vart ifrån får du allt.. lixsom är allt ifrån försäkringskassan?"
Först och främst får jag ju 180kr om dagen gällande föräldrapenning, sedan Leons barnbidrag som ligger på 1050kr. Conny, Leons pappa, ska betala ett underhållsstöd på drygt 1200 kr också. Så inte är det mycket pengar man får ihop inte. Men jag har MÄNGDA, med pengar på banken också så för mig är det inte ett större problem. Tycker inte om att skryta så stannar vid att jag har pengar så det räcker för en tid framåt. Sedan ska jag givetvis börja jobba så småningom och då kommer jag även få pengar från det hållet.

"Jag undrar om du känner andra ungamammor?"
Jag pratar med ett stort antal unga mammor men jag kan inte påstå att jag känner alla av dom, men somsagt, jag har god kontakt med ett par styckna.

"Hur ser en vanlig dag ut för dig och Leon?"
Om du följer bloggen så ser du precis vad vi brukar göra på dagarna

"Hur fick han sitt namn?"
En liknande fråga har jag svarat på för inte alltför länge sedan, i detta inlägg.

"Skall Leon börja på dagis? Vad skall du göra då?"
Jo, det är klart att han ska börja dagis och träffa andra barn. Medan han är där på dagarna pluggar jag förmodligen gärnet!

"hur fungerar det ekonomiskt med bbarn och inte ha någon inkomst att förltia sig på?"
Det, som jag skrivit på frågan om hur mycket pengar jag får i månaden, så går det bara hejsan!

"Har du kvar dina kompisar sedan innan Leon kom till?"
Jo, det har jag. En del utav dem iallfall!

"Jag undrar hur det var att genomgå en förlossning, hade du med dig någon på förlossningen? Vem var det och varför valde du just den personen?"
Om hur det var att genomgå en förlossning har jag redan svarat på i det här inlägget, så läs den frågan!
Ja, jag hade med mig någon på min förlossning. Min mamma var med och jag valde väl att ha henne där eftersom våran relation inte varit speciellt bra och då tänkte jag att om hon fick vara med kanske vi skulle komma varandra närmare. Och det gjorde vi också!
Sedan i en väntsal satt Leons pappa och min storasyster.

"Berätta den största förändringen som har hänt i ditt liv sedan du blev "ung mamma" berätta den största fördelen och den största nackdelen"
Den största förändringen är väl att man mognat mer som person och man har lärt sig att ta mer ansvar för saker och ting, som man kanske inte skulle gjort innan.
Det är väl också en av de största fördelarna, att man mognar snabbare på något sätt. Den största nackdelen... ja... jag kan inte påstå att jag tycker att det finns speciellt många sådana men måste jag skriva någon så skulle det väl vara att man inte kan fara omkring och göra vadsomhelst. Nu måste man verkligen tänkte igenom varenda lilla handling.

"Beskriv hur en dag ser ut för dig och Leon!"
Somsagt, om ni läser min blogg lär ni få svar på denna fråga

"Kan inte pappan till Leon gästblogga hos din blogg? Hade varit görskoj!"
Jag fick en likadan fråga tidigare och som jag skrev då så har jag sagt det till honom, och han ska förhoppningsvis skriva något inlägg senare idag.

"Jag är nyfiken att veta lite om pappan till Leon, vet inte om du har skrivit nå om de tidigare men jag frågar än då. Hur gamal är han och har han nån kontakt med leon?"
Jag har skrivit svar på precis de här frågorna tidigare i andra inlägg men kan vara snäll och svara på dem igen.
Conny är 19 och han har kontakt med Leon. Så, då var det gjort!

"Hur gammal är ditt barn? "
Leon är idag 3 månader, 2 veckor och 2 dagar för att vara exakt.

Jag tänkte till att chocka allihop med ett morgoninlägg!
Leon vaknade nyss, låg och kollade lite på tv med min lillebror och sparkade sedan mig litegrann i magen så att även jag vaknade, självklart var han lika glad och go som alltid - min lilla gubbe!
Har fortfarande inte hunnit göra sådär jättemycket idag, men vädret verkar lovande så det blir nog en liten promenad runt byn skulle jag tro  Kanske ska vänta på Denice, hon vill säkert följa med. Om inte får jag väl göra byn osäker själv - med Leon också såklart.
Kvällen ser ut osm så att vi ska till grannen och sådära, ja, jag sa ju det i förre inlägget - vad dum jag är!  Men jag ska la försöka att uppdatera ändå under kvällens gång, får väl skriva mig ett inlägg varje gång jag går hem för att byta blöja!

Märkte nu också att jag hade missat två frågor att svara på, så jag antar att jag får svara på dem nu;

"Hur orkar du med allt som mamma?"
Ja, hur orkar jag med det? Jag kan ju säga så mycket som så - det är inte speciellt jobbigt! Leon är såpass snäll, go och glad dygnet runt så just nu är det absolut inga problem överhuvudtaget, men jag antar att det blir ett tuffare jobb ju äldre de blir - eller antar och antar, jag vet!
Men det ska nog lösa sig det också, jag har redan tänkt över hur jag ska vara, hur hård jag ska vara på saker och ting och vart gränsen riktigt ska gå då han är odygdig - jag kan då försäkra som genast tänker att jag aldrig kommer göra det, att det bara är någonting jag säger just nu och att det inte finns en chans att jag kommer klara av att göra det sedan då det väl ska till att göras. Men då, mina kära vänner, ska jag berätta för er att då jag jävlarnt bestämnt mig för någonting så viker jag mig inte en millimeter ifrån det heller... så, ledsen att göra er besvikna men det där kommer jag att klara av galant!
Så, som svar på din fråga om hur jag orkar med allt som mamma så säger jag; jag orkar det - det har varit en självklarhet hela tiden!


"jag vill ha ett barn nu, men 15 år är jag & jag vet inte fall jag klarar det med skolan & allt .. hur visste du att du var redo?"
Till att börja med tycker jag att du inte ska försöka skaffa barn om du inte känner dig redo och sådär, för på det du skriver låter det som om du är så osäker att du kanske helst av allt vill vänta med det hela - då tycker jag att du ska göra det också! Men känner du att du kommer orka med allting, att skolfrågan kommer lösa sig och sådär så är det bara att köra på tycker jag.

Hur jag visste att jag var redo? Ärligt talat så visste jag ingenting just då! Just så pass att jag kände mig redo, men med tiden kände jag att; DAMN! Det här kommer jag att klara av - jag kommer bli världens bästaste mamma!!
Och det höll i sig under hela graviditeten och även nu - såklart. Jag kommer att göra ALLT, verkligen ALLT för min lilla parvel, min lilla sötnos ska aldrig behöva känna sig dålig på något sätt och han ska få allting som får honom att må bra! I inte alltför stora mängder då - inte så att jag ska uppfostra en riktig bortskämding, utan han ska få det han mår bra av - då han behöver det och då han gjort något som gör att han kan få det som någon slags "belöning". Ush, vad hemskt det låter!! Men hursomhelst, glöm allt jag skrev nyss - det kom ut så fel allting!! Det jag menar är att jag kommer göra allting för honom - utan tvekan!



Det var de frågor jag nu märkt att jag missat, sedan lär jag väl se om jag varit så klumpig att jag missat ännu mer.
Från en sak till en annan; Grattis Flora!!! 16 år - finally, du är i samma sits som vi andra nu!  Jäkla synd att du är i Thailand tep hela månaden ut, så jag kan inte komma förbi och gratta dig heller, men jäklar då du kommer hem! Ska hitta snyggaste presenten till dig, baby girl!


Näe, om en Sabinita kanske ska ta och slita sig ifrån datorn och göra någon nytta här hemma. Vad det nu ska vara har jag ingen aning om, någonting hittar jag säkert på!
Såå, vi hörs när vi hörs!

// Ida Sabina & Stig Leon Caspian

Sorry för att jag inte svarade på frågorna direkt efter att jag skrev det föregående inlägget, men Leon vaknade och hade panik - riktig j*vla panik. Lillgubben min har jätteont i benet, efter att de stack honom då han skulle vaccineras, älsklingsvännen! Förhoppningsvis går det över snart så. Hursomhaver, nu tänkte jag svara på de frågor jag fått och om ni skulle märka att jag glömt att svara på någon fråga eller något sånt så hojta till!!

"hur reagerade dina föräldrar på att du var gravid?"
Det första båda två sa att det inte var någon fara på taket, att jag skulle klara mig genom det här och att de skulle finnas vid min sida och stötta mig under hela graviditeten och givetvis efteråt också. Sanna mina ord - jag skulle allt ljuga om jag skulle säga att de inte stötte mig alls, nästan så att det blev lite till överdrift ibland av mamma men inte så att jag orkade bry mig speciellt hårt, det visade ju bara på att hon brydde sig om mig. (vilket hon givetvis fortfarande gör!)
Mamma sa häromdagen då vi pratade om unga föräldrar och kom in på sexton - sjuttonåringar som har två, tre barn eller fler och mamma sa då att hon aldrig skulle vara så nöjd om jag skulle komma på några månader och säga igen att jag är med barn. Självklart önskar hon aldrig bort något barn sa hon, men samtidigt måste man ju tänka på hur ens liv så drastiskt kommer att förändras vilket hon tyckte var synd. Hursomhelst, så är hon glad att jag valde att göra som jag gjorde eftersom Leon är världens goaste lillbebis! <3


"Hur vare lixom å få veta att du va gravid å så? Och får man fråga hur länge du försökte? Innan du blev gravid"
Ja, att få veta att man är gravid är självklart mycket omtumlande, det kommer som en chock - verkligen! Men jag, som jag skrivit i de andra frågor&svar inläggen så försökte jag förtränga att jag var gravid, rätt länge tillochmed. Självklart var jag medveten om det hela tiden men det kändes som om jag hade mycket att ta itu med redan som det var och att jag inte riktigt hade tid att tänka på ett barn just i det läget - men som jag inte sagt till en enda i min närhet, så brydde jag och tänkte jag hemskt mycket på den lilla krabaten som låg i min mage. Även fast jag inte visade det för någon så gjorde jag verkligen det, utåt sett verkade jag helt utmattad men inombords hoppade jag av lycka!

Till frågan om hur länge jag försökte bli gravid innan jag väl blev det så kan jag säga så mycket som att jag faktiskt inte hade tänkt på att ha barn alls. Visst, tanken hade väl slagit mig någon gång att det skulle vara mysigt med ett litet pyre, men samtidigt hade nästintill varenda barn jag varit i närheten av fått panik, börjat skrika eller gråta och sedan dra sig tillbaka antingen till dess mamma/pappa eller också till min lillasyster, Denice. Som är en mycket barnkär person - helt sjukt tillochmed.
Men då jag väl förstod att jag bar en liten i magen så vart hela situationen mycket välkommen in i mitt liv! Och till er som försöker bli gravida - ha sex, gärna samma dag som mensen "tagit slut" - det gjorde jag och se hur det gick för mig


"Hur reagerade folk i skolan när du berättade att du va gravid? "
Jadu, hur reagerade de egentligen? Jag kan ju säga som så att jag bor i ett mycket litet samhälle och snacket gick ju ganska brutalt hårt redan innan jag kommit ut med att jag var gravid. De flesta gick väl och sa att jag aldrig skulle klara av det, och att jag bara hittat på alltihopa för att få uppmärksamhet... Men de som stod mig närmast stöttade mig så otroligt mycket och var så sjuukt underbara! Flora, du är en av dom jag verkligen uppskattade under min graviditet - och nu efteråt också för den delen! Men bara det att du stod upp för mig då alla andra snackade en massa bullshit, och att du var så underbart underbar då vi träffades på hallen, första gången jag vågade mig ut i massan av folk som alla känner mig eller vet vem jag är, rätt mycket gravid också dessutom! Du var en så otroligt bra stöttepelare och det är du fortfarande - du ska verkligen ha klart för dig att det betyder sjukt mycket!!
Hursomhaver, märker att jag börjar rulla in på fel spår just nu... men ja, somsagt, de flesta reagerade väl rätt negativt men de som stod mig närmast brydde sig verkligen och bevisade att de var/är riktigt vänner som man kan lita på i alla väder!


"Jag undrar hur allt går med ditt liv i kärleken - bryr sig killar om dig över huvudtaget? ") "

Haha, vad ska man svara på en sån här fråga?!!
Jag kan då iallafall med gott samvete säga att jag just nu faktiskt inte orkar bry mig speciellt hårt om killar, kärlek sex och allt det där. Har min egna lille kille just nu som jag ska ägna all min lediga tid åt att älska och få att må bra - så ingenting för min del just nu inte.
Om killar bryr sig om mig? Jodå, nog har jag några kompisar/killar jag inte känner som fortfarande bryr sig om mig och som tillochmed stöter på mig och tycker att det är jättemysigt med en liten bebis! Men de flesta tänker väl att de inte skulle klara av att vara pappa alls nu och sådär, vilket de ändå inte blir. Sedan som en kille en gång sa till mig; "ta inte illa upp men jag skulle inte våga ha sex med dig nu! Skulle verkligen inte klara av att bli pappa" - på det kan man inte mer än skratta en gnutta. Vissa verkar faktiskt tro att jag ska bli gravid gång på gång efter det här - inte precis så att jag varit gravid tidigare och jag har haft oskyddat sex många gånger utan att det slutat såhär så chilla grabbs, det är ingen fara på taket!


"Ja, jag undrar väl mest om du har msn och så? :P"
Haha jodu, det har jag - bara att adda (alla ni andra som känner för det också, för den delen) ; Sabina_wall@hotmail.com


"Får man större bröst, jag har hört det?!"
Jag kan tyvärr bara tala för migsjälv gällande den här frågan och jag personligen har fått MENGDA större bröst. Före graviditeten hade jag 75/80B och nu har jag 75F - så för min del är det en sjuhelvetes skillnad


"Hur gamal är ditt barn?"
Mitt barn - fullt namn Stig LEON Caspian Wall, är idag 3 månader och 3 dagar gammal

Tjäääne (!!) och förlåt för den dåliga uppdateringen men datorn kruppar sig fortfarande, tyvärr!
Sitter på min dator nu i ett tappert försök till att nå internet och se på tusan - det funkar bara hejpa! Men tyvärr är min dator lite halvknasig för tillfället också men förhoppningsvis tar sig Thomas i kragen och kommer hit snart och fixar hela fadderuttan!
Hursomhaver, jag och Leon mår bara kanoners och har gjort det mesten hela tiden, vi åkte dock på en hejdundrans förkylning för inte alltför länge sedan men det har nu gått över och vi har återgått till vardagens alla hiskerliga bravader!
Jag hade tänkt skriva ut den efterlängtade Förlossningsberättelsen men jag är ledsen att behöva berätta att jag än en gång tänker skjuta på det litegrann, tänkte istället svara på lite frågor som jag fick på föregående inlägg.

"Hur bestämmde du dig för att behålla barnet?"
Jaa, som jag skrivit tidigare i några inlägg så är jag väldigt emot abort, har alltid varit det och kommer nog alltid vara det också, så för mig var det inget alternativ alls... När jag tänker efter känns det faktiskt som om jag redan svarat xantal gånger på denna frågan (?!) ska lägga ut alla frågor jag svarat på i en egen kategori så att alla kan klicka sig in där och kolla vilka frågor som redan blivit besvarade så jag slipper sitta och skriva samma sak om och om igen.

"Hur är det med fritiden och skolan och pengar och så för dig nu?"
Jag kan börja att säga som så att skolan börjar jag förhoppningsvis med till hösten igen. Blir självklart inte att varken lämna Leon hemma och åka ner till skolan och sitta där en hel dag, eller att ta med honom. Utan jag ska plugga hemifrån och skolan är väldigt förstående med att jag kan ha mycket att göra ibland och på så sätt ska jag få göra allting i den takt jag känner att jag orkar med, men självklart finns det "dead lines" så att säga, på de flesta sakerna som då måste vara inlämnade en viss tid men det ska nog inte bli några problem alls att lösa.

Pengar är inte heller ett så jättestort problem, till alla er fasa så klarar jag mig finemang på det jag har! Får föräldrapenningen varje dag på 180kr, dock in sådär supermycket men, och sedan har jag Leons barnbidrag, mitt eget barnbidrag också för den delen, och sedan ska jag orka skicka in papperna om de pengar Conny ska betala till Leon vilket, om jag inte minns helt fel, ligger på en sissodära 1200kr.
Jag har även ett par föräldrar som är rätt bra på att betala blöjor till mig och sådär, så alltförmycket pengar kastas inte bort från min sida. Det mesta går faktiskt till kläder åt Leon, och såntdär allmänt trevliga saker.

Fritiden funkar också rätt bra faktiskt! Försöker att vara ute och gå mycket med vagnen och då får jag alltid någon kompis som ringer och vill följa med. Vi brukar gå och sätta oss på udden och chilla i solen, gå förbi mormor och morfar, bara ta det allmänt lugt!
Handbollen blir förhoppningsvis en nystart till hösten, vilket jag gruvar mig för men samtidigt är väldans peppad inför! Jag har ju faktiskt inte världens bästaste kondition just nu, den är verkligen inte som den var förut! Men efter ett par träningar och hårda fyspass kommer den nog tillbaka ska ni se

"Pappan till Leon, hur reagerade han?"
Ja, jag kan ju säga att första gången jag sa till honom att jag misstänkte att jag var gravid sa han bara att det inte funkade alls, att vi inte kunde ha barn nu. Vi var för unga och det fanns inget annat alternativ utom en abort även fast han visste att det för mig inte var möjligt att göra.
Sedan pratade vi inte så mycket mer om det och jag väntade ut tiden för att se om mensen kom eller om jag verkligen var gravid. Tiden gick och jag för tillfället hade en psykisk dalagång i mitt liv som hade pågått en längre tid, så jag, som jag skrivit i andra frågor, ignorerade min graviditet. Sedan på nyår tog jag mig i kragen och berättade för Conny att jag var gravid, det var hans och det fanns inget annat alternativ än att behålla det.
Han blev rätt upprörd men efter ett tag så tror jag även han förstod att vi skulle bli föräldrar, och han följde med på föräldrautbildningar och dylikt, han var verkligen ett enormt stöd! Ett underbart bra sådant också för den delen.

"Är ni fortfarande, eller har ni någonsin varit ihop?"
Jo, vi har varit ihop tidigare men är inte det idag. Just nu står vi vid varandras sida som vänner och stöttande föräldrar till varandra men även Leon - såklart!

"Är han en del av Leons liv?"
Självklart är han det! Allt annat vore för mig inte acceptabelt. Han har dock rätt svårt med pengar så han kommer inte hit alltför ofta, nästan aldrig faktiskt, vilket han är gott medveten om vad jag tycker om den saken!!
Men förhoppningsvis får han hjälp snart av soc och kan komma hit och umgås med sin son.

Som med alla frågor jag svarat på överhuvudtaget hoppas jag självklart att avsändaren får så bra svar på dem som möjligt, och så är även fallet här!
Så, jag hoppas att du är nöjd och kommer det fler frågor så var inte rädd för att ställa dem!
Förövrigt tänkte jag starta en liten frågestund så alla som har funderingar på saker och ting - SKRIV, vad det än är - positivt som negativt. Jag svarar på alla, jag lovar!!

Nu - mat!
Vi hörs då vi hörs folks!

//Ida Sabina

För ovanlighetens skull vaknade jag upp och hade extremt tråkigt så satte mig här!  Läste de nyinkomna kommentarerna och tänkte ha en liten frågestund nu.

"Vad va din första tanke när du fick veta att du va gravid?"
Ja gudars, vad var min första tanke egentligen tänker jag! Det var så himla överväldigande och jag tror nog jag tänkte tusen saker samtidigt för att vara ärlig.
Men det första jag kommer ihåg att jag tänkte där var "OH SHIT", lite klychigt kanske men det var nog det första som poppade upp i mitt huvud. Varför? Inte den blekaste. Kanske för att jag bara var 15, kanske för att jag inte var tsm med pappan till barnet längre och var orolig för hur han skulle reagera, kanske för att jag inte visste vad min mamma och pappa skulle säga men kanske också för att jag visste att abort absolut inte var ett alternativ - att det bara var att ställa in sig på att bli mamma!
Gick inte sådära tvärlänge tills jag insåg att jag faktiskt hade en liten i magen, men då mådde jag så psykiskt dåligt att istället för att ta upp det med alla runt omkring mig, så valde jag att ignorera det. "Det som inte finns behöver man inte ta itu med" som man brukar säga, och det var precis vad jag tänkte just då.
Men tacka vet jag gudarna att jag tillslut gav med migsjälv och berättade för alla, och det är nog det bästa jag varit med om näst efter förlossningen! Alla tog det så bra, tillochmed Conny som jag trodde skulle flippa ur totalt eftersom han hade ny tjej och allting. Men inte det inte
Sedan efter det tog min psykiska nedgång en otrolig vända uppåt och sedan dess har jag inte mått alls lika dåligt. Visst, vissa dagar känns jävulst jobbiga att vara med om, men inte så att jag inte orkar fullfölja dem. Låter som om jag skulle vara värsta psykbrytet men det kan jag garantera er att jag VERKLIGEN INTE är! Just nu har jag bara vissa dagar som känns mer jobbiga än andra, precis som för vilken människa som helst.

"Finns pappan till Leon med i bilden? Hur gammal är han?"
Ja, Conny - pappan, finns för Leon så mycket som det bara går för tillfället. Har varit lite dåligt nu på slutet för att han haft allmänt mycket med livet, men efter att jag pratade med honom i måndags och verkligen gjort klart för honom vad som gäller om han vill träffa Leon så verkar han ha förstått att han inte kan hålla på som han gjort. Riktigt skönt faktiskt eftersom han alltid varit rätt bra på att överkonsumera det goda, dvs. spriten. Men nu är han förhoppningsvis på bättringsvägen!
Och till frågan om hur gammal han är, är jag väl medveten om alla fördomar man möter på om man har en kille över 18. Men nu är det så att Conny fyller 19 i Augusti, och jag tycker inte att han är speciellt gammal gentemot mig. Det är endast tre år i åldersskillnad mellan oss och det, enligt mig, är som en fis i rymden! Jag menar, det är en annan sak när åldersskillnaden börjar ligga uppåt 8-9 år, men samtidigt tycker jag inte heller det är någon "big deal" lixom. Älskar man varandra och det funkar för båda parter, så fine!
Oj, märker hur jag nästan börjar rulla in på helt fel spår, tar jag inte nästa fråga nu snart så lär jag fortsätta babbla på om ditten och datten och tillslut hamnar jag väl på att berätta om vad jag ska göra idag

"Ha ditt liv förändrats mkt sen du fick han..."
Jaa, vad ska man säga? Klart att det har förändrats, det är trots allt en rätt stor förändring som sker. Från att ha varit ung och ibland riktigt dum - till att nu anses som vuxen och folk förväntar sig att jag inte ska misslyckas med saker och ting som annars hade varit helt normalt om jag gjort utan barn!
Som person har jag nog förändrats mest, det som folk kallar för att "gå in i sin mammaroll" och allt gnabb om hur man gör det osv, stämmer verkligen! Från den dagen jag orkade ta tag i att jag var med barn till nu och föralltid, så har jag verkligen blivit mer kärleksfull än jag någonsin varit tidigare. Det här med barn är så förundrande, hur en person som utåt sett varit hård som sten och aldrig låtit folk komma nära inpå mjuknar upp på något sätt så fort det är ett barn inblandat. Jag tror att hade jag inte fått Leon hade min psykiska hälsa förmodligen bara forsätt sin dalande väg nedåt. Han är verkligen ljuset i mitt liv och jag älskar honom så obeskrivligt mycket och jag ska göra/gör allt jag kan för att han ska må så bra som möjligt och få en så bra uppväxt/uppfostran som möjligt!
Och förhoppningsvis slutar folk dömma mig för att jag fortfarande är tonåring och börjar se till hur jävla bra jag klarar av att vara mamma!!
Folk sa ständigt till mig när jag var gravid att jag skulle ta tillvara på tiden eftersom när barnet kommit så skulle jag inte ha någon tid alls över för saker, att det just så pass skulle finnas tid för att få duscha. Men jag kan faktiskt inte påstå att jag riktigt håller med med det! Jag tycker då att jag hann/hinner med det mesta faktiskt, kanske kan det ha att göra med att Leon verkligen inte är jobbig alls. Han ligger mest och filibrerar och är allmänt nöjd med livet, så det flyter på riktigt bra faktiskt! Förutom att folk är rätt tjatig på mig att jag skämmer bort honom alltförmycket, men då tänker jag direkt att "hur kan man skämma bort ett litet barn för mycket? Det går bara inte!". Visst, han är visseligen lärt sig att om han grinar tillräckligt mycket orkar jag tillslut inte stå emot och går och bär på honom istället, även då han sover. För lägger jag ned honom i sängen då han somnat vaknar han på momangen och börjar gnälla så då är det bara att plocka upp honom igen. Men vadå? Att han får vara mycket med mig ger honom bara den närhet han behöver och mer därtill så jag ser inte så jättemycket problem i det men tydligen är det så synd om mig som kommer få det så jobbigt senare om han redan är bortskämd - MY ASS heller!
När folk börjar klanka ner på mig hur jag sköter mitt barn då har de överskridit min gräns, det kan INGEN och då menar jag verkligen INGEN säga att jag inte gör bra! Jag har i stort sett vigt mitt liv åt min lilla parvel och att fok då säger som de gör, gör mig flyförbannad samtidigt som jag förstår att det här är vad jag kommer måsta leva med. Alla dessa fördomar och snack bakom ryggen men vet ni vad? Det kan jag leva med, så länge jag får spendera min tid tillsammans med världens vackraste barn <3

Jag hoppas att du som skrev dessa frågor och ni andra läsare har fått så bra svar som möjligt, och poppar det upp ännu mer frågor och funderingar nu så var för guds skull inte rädd att skriva ned dem!

Vi hörs då vi hörs!
//Ida Sabina